onsdag 3 maj 2017

Apologetik i all ödmjukhet - del 2

Det här är del två av två gällande argumentation och hur man kan mötas utan att tycka lika. För att följa med från början kan man studera artikelns första del här! Där bland annat den första delen i ett gott möte och samtal behandlas; under rubriken: Att utgå ifrån det som förenar [i samtalet].

Nu fortsätter vi med den andra, tredje och fjärde punkten:

2) Våga fråga. Frågor är underskattade - på många sätt. Frågor öppnar upp och förtydligar, och ärligt ställda frågor tvingar oss alla att förr eller senare sätta bakom våra övertygelser och värderingar - vare sig de är uttalade eller outtalade.
Jesus ställde ofta frågor, och genom att anamma frågornas filosofi, sällar han sig till en lång tradition av frågvishet, som går hela vägen tillbaka till en de människor som kanske mer än någon annan kan anses ha förkroppsligat frågandets filosofi: Sokrates.
Sokrates gjorde sig känd som en envist frågvis man, och den frågande hållningen är en god hållning att kultivera. Frågorna hjälper oss att växa, mogna och fördjupas som människor och som kristna.
Många gånger har frågorna varit det som fört samtalet vidare, när jag och min diskussionspartner insett att vi hamnat i ett låst läge, och därför är den sidan hos Sokrates, som Jesus också förkroppsligade, en viktig sida att kultivera.
Men till skillnad från Sokrates så har frågorna faktiskt till syfte att producera goda, meningsfulla och tillfredsställande (läs sanna) svar (i den mån det är möjligt). Sokrates drevs av den konsekventa tillämpningen av sin egen filosofi till det som ofta har kallats för ”icke-vetandets vetande” - vilket Sokrates sammanfattade med orden: ”Det enda jag vet är att jag inget vet.” Där får vi som apologeter aldrig hamna, för då sviker vi det apologetiska huvuduppdraget, som är att söka goda (läs sanna) svar på bra och svåra frågor. Inte alla frågor kan få meningsfulla, (teo)logiska svar, men många kan det. Därför är både frågorna och svaren viktiga i det apologetiska arbetet.
En som förespråkar en slags modifierad variant av den Sokratiska metoden är den amerikanske apologeten Gregory Koukl. I sin bok Tactics - A Game Plan For Discussing Your Christian Convictions, presenterar han en rad olika taktiker som kan fungera som hjälp för den apologetiskt sinnade kristne, som vill ge sig hän åt andra människor i samtal om den kristna tron, utan att för den skull riskera att tappa ansiktet i varje samtal. Koukl utgår inte från Sokrates som sådan, utan hämtar den frågandes exempel från Kommissarie Columbo (från teve-serien ”Columbo”). Principen hos Columbo är dock densamma som hos Sokrates - en frågande attityd ses som A och O i strävan att uppnå sanningen.
Koukl är en lysande taktiker - han delar många personliga exempel i boken där han visar på hur enkla frågor kombinerat med ödmjukhet kan få även den mest robuste ateisten att vackla - och boken är en god hjälp för alla som vill få enkla redskap till hjälp i de samtal om livets frågor som förr eller senare leder in på apologetikens område. Själv har jag särskilt uppskattat hur frågan, denna till synes enkla metod, kan vara ett oerhört kraftfullt redskap - använt på rätt sätt.
I mitt samtal med den unge mannen, var det i mångt och mycket mina frågor som avgjort förde samtalet i rätt riktning, och genom en kombination av olika frågor (uppföljande frågor, retoriska frågor, klargörande frågor, motfrågor, förtydligande frågor etc.), kunder jag manövrera mig igenom samtalet utan att tappa ansiktet i någon enda fråga - och tro mig, det var många frågor som berörde områden där han själv hade betydligt mer kunskap än jag själv hade.
Det var alltså inte min kunskap (eller brist på kunskap) som gjorde att samtalet blev som det blev, utan min (omedvetna) metod och attityd att våga fråga. Och tack vare att jag vågade (i)fråga(sätta) den unge mannen, så kunde vi också komma åt de egentliga frågorna som han bar på.


3) Lämna den andre med något att tänka på. Jag nämnde tidigare att mannen kom till pastorsexpeditionen med intentionen att utträda ur kyrkan, och lämnade den med en artikel om hur Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv och sin utträdesblankett i handen. Kanske glömde han i all hast bort att han skulle lämna in den, men jag tror inte det. Jag tror att anledningen till att han inte lämnade in den, var att han hade fått med sig något att tänka på, och skälet till det var att jag hade gått in i en dialog med honom, och i den dialogen tillfört saker som han behövde fundera vidare på. Och det är något av det viktigaste vi kan göra i vårt apologetiska uppdrag - även om vi inte ens nämner ordet Gud.
Gregory Koukl menar till och med att vi inte ens ska ha som ambition att få människor att ge sig åt Kristus, när vi går in i samtal med dem, utan ha ett mycket mer blygsamt mål än så. Han skriver: ”Det kan hända att du blir förvånad när du hör det här, men jag är aldrig ute efter att omvända någon. Mitt mål är aldrig att vinna någon för Kristus. Jag har ett mer blygsamt mål; ett mål du kanske vill överväga att också överta. Det enda jag vill göra är att lämna kvar något som skaver hos den andre. Jag vill lämna kvar något för honom att fundera över; något han inte kan ignorera eftersom det fortsätter att pocka på honom – men det som pockar på ska vara något som är positivt.” (Koukl 2009, s 38)
För egen del har jag funnit att den här inställningen är väldigt effektiv i samtal med människor om kristen tro, och jag återkommer ofta till den i samtal med människor. För inte så länge sedan hade jag ett sorgesamtal - ett samtal där jag som präst samtalar med de anhöriga till den avlidne inför den kommande begravningen - där sonen till den avlidne på ett vänligt och ödmjukt men ändå bestämt sätt var noga med att framhålla att hans far var väldigt religiös, medan han själv såg sig som en ateist. Samtalet kom naturligtvis att handla om hans avlidne far, men eftersom jag var nyfiken på vad hans ateism bottnade i, kunde jag inte undgå att ställa ett antal frågor till honom (jfr m punkt 2 ovan), och genom att hitta områden där vi hade en gemensam utgångspunkt (jfr m punkt 1 ovan), kunde vi komma fram till att han nog inte alls var fullt så ateistisk som han först trodde - snarare agnostisk. Därifrån var steget inte långt ifrån till att han kunde öppna upp sig mer inför de existentiella frågorna som vi gemensamt söker svar på som människor, och samtalet slutade med att jag stack ett exemplar av den amerikanske apologeten, filosofen och teologen Gregory Boyds bok Brev från en skeptiker, som är en brevväxling mellan Boyd och hans egen far, som tar sin början i att fadern (som då bekänner sig vara en ateist) får komma med sina bästa invändningar mot kristen tro, vilka sonen Gregory för sitt bästa för att försöka besvara.
Jag gjorde inga större ansträngningar att få honom att inse att Kristus är ”vägen, sanningen och livet” där och då, även om jag själv tror att det är sant. I stället nöjde jag mig med Koukl´s blygsamma mål att lämna honom med något som skaver; något som han får bära med sig och fundera vidare på. Och jag tror att det är en vinnande taktik i längden.


4) Utvärdera din insats efter samtalet. Så har vi då kommit fram till den sista punkten, och det är även den som det är lättast att slarva med. Men ack så viktig den är. Någon har sagt att själva definitionen av galenskap är att göra om samma sak igen, och förvänta sig olika resultat varje gång, och i det här fallet är det tveklöst så. Om vi som apologeter inte är beredda att (själv)kritiskt utvärdera vår insats i ett samtal, kommer vi heller aldrig att kunna utvecklas i vårt lärjungaskap. Därför är utvärdering en omistlig del för alla apologeter som på allvar vill förbättra sin skicklighet och sin förmåga att nå in i människors hjärtan och liv med ett budskap som berör.
Anledningen till att jag kursiverat ordet efter i rubriken, är att faran med att (själv)kritiskt utvärdera sig under samtalet kan vara förödande. Vilken elitidrottare som helst kan tala om att man tappar ”flytet” när man börjar tänka för mycket på vad man gör, och detsamma gäller inom apologetiken. Självklart kommer vi att misslyckas trots våra goda föresatser - det gör jag fortfarande emellanåt, när jag efterråt analyserar och utvärderar min insats i ett samtal. Men, ”det viktigaste är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje gång man fallit,” som ett kinesiskt ordspråk lyder. Med misslyckanden och motgångar kommer erfarenheter som vi kan ta lärdom av inför nästa samtal, och då kommer vi även att vara bättre rustade för att hantera de frågor som dyker upp, eftersom vi då haft tid att tänka igenom våra svar, och läsa på i ämnet, så att vi är bättre rustade när vi tar oss an ämnet nästa gång.


Vi återvänder till pastorsexpeditionen den där fredagseftermiddagen 2012. Där satt jag på min kontorsstol strax före middagstid, helt urlakad på mental energi. Min predikan hade jag inte skrivit ett ord på, och i den stunden fanns det ingen energi till att göra det. Det fick bli ett göromål för lördagen i stället.
Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Vad sade jag egentligen? Svarade jag verkligen SÅ korkat på den där frågan? Och när svaren som jag trevade efter i samtalet infann sig först efteråt, blev allting så självklart: ”JAAA...just det. SÅ borde jag ju ha svarat.” Plötsligt blev allting så självklart.

Såhär är det att vara människa. Det är att öva sig i allt man företar sig - vilket även gäller konsten att föra samtal med apologetiken som redskap och resurs. Det är långtifrån alltid som jag känner att jag lyckats med att jag företagit mig i ett samtal, men jag är alltid stolt och nöjd över att jag försökte. Och de fyra vägledande principerna ovan har inte svikit mig än. Det är ingen enkel uppgift, men övning ger färdighet. Det, mina vänner, är apologetik i all ödmjukhet.

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

På gång


Translate

Bloggarkiv

Använder Blogger.

Mest lästa

Senaste inlägg